Varför är man så patetisk så man inte klarar av en enkel ensamhet, varför är man så förbannat avensjuk och ska tycka synd om sig själv. ioförsig är jag glad för hennes skull att hon är glad och kan få de jag inte har. Han måste värkligen tycka om henne om han bara kommer upp till henne direkt när dom säger att dom vill umgås. Men allt handlar om pengar tid och hur mycket man igentligen vill det där. Ju mer och mer jag tänker på det så byggs en klump i halsen och tårarna börjar sakta rinna ner för mina kinder. Var är det meningen att jag ska göra för att lyckas? För att få allt detdära..

Allting kommer bli okej, allting kommer bli bra, om jag bara kan komma iväg från mitt världelösa liv.